2012-04-16

Pop vi minns


"Popmusiken och dess historia ska ju helst inte befatta sig med några eviga sanningar. Helst ska ens förhållande, i synnerhet som kritiker, till musiken precis som till all konst, stå i ständig förändring. Att tycka likadant som du gjorde igår – att vara ”konsekvent” – är som de flesta av er vet popmusikens farligaste ärkefiende.", skriver Andres Lokko i en krönika i gårdagens Svenskan.

Ursäkta men jag tycker det känns lite grann som att kasta sten i glashus. Lokko är väl på många sätt en kritiker som verkligen befattat sig med "eviga sanningar". Hur många gånger har han inte skrivit om hur han gillade The Jam och Dexy's redan som tolvåring? The Clash, Northern Soul, Postcard, Motown etc. "Hans" kanon, hur mycket som än läggs till, står ju ändå ganska fast, tjugo år efter tidningen Pops första nummer.

Jag tror att det i grunden finns två sätt att "uppdatera" pophistorien på, att inte "tycka likadant som du gjorde igår". I sin krönika beskriver Lokko den enkla vägen, ett på många sätt konservativt tillvägagångsätt. Han beskriver Hot Chip som en modern motsvarighet till Small Faces: "Hot Chip låter inte ett dyft som Small Faces och det är just det som är poängen – men varje beståndsdel i vad de gör, kommer från, ser ut som, och vad medlemmarna gör vid sidan av Hot Chip i sina sidoprojekt, är just vad man ska kunna kräva av vår tids Small Faces. Soulmusiken som inspirationskälla är ersatt av house, kläderna är nästa säsongs korrekta japanska val". Popmusiken idag låter inte som popmusiken på sextiotalet men popmusiken idag beter sig som musiken på sextiotalet. Man bara uppdaterar soulmusiken lite, uppdaterar sin klädsnobbism lite. Grunden är ändå alltid "modernismen" eller "punken".

Ett svårare, kanske till och med smärtsammare, om än i slutändan, mycket mer givande, sätt att skriva om musikhistorien på är att inse att historien aldrig upprepar sig. Världen ser faktiskt inte ut som den gjorde för trettio eller fyrtio år sedan. Man måste tänka nytt. Göra slut med gamla sanningar. I alla fall det enda sätt där jag verkligen, verkligen lyckas uppbåda en genuin entusiasm för popmusiken. Hur gör man popmusiken större? Hur hittar man nya vägar? Pop kanske inte alltid behöver handla om sex, drugs and rock n'roll, inte om mods- eller punkideal. Inte om den nyaste svarta musiken, de coolaste kläderna. Det kanske inte alltid behöver handla om utlevelse, extas, ungdom. Ibland javisst, självklart. Men det finns andra världar, andra infallsvinklar. 

Säkert en anledning till att jag - hur mycket jag än gillar deras gamla skivor - inte känner någon större lust att lyssna på varken Weller, Dexys eller St Etiennes nya skivor. 

2 kommentarer:

Gustav sa...

Hade inte läst hans senaste krönika, men det där är ju verkligen samma problem som han alltid haft. Å ena sidan prata om vikten av nytt blod, men å andra sidan alltid känna sig tvungen att koppla nya grejer till gamla företeelser - som att musikens kvalitet bara kan legitimeras om man kan koppla den till historien. Som du säger, väldigt konservativt.

Trevlig blogg, förresten! :)

Elias sa...

tack detsamma!