2012-02-15

Ravedeath


Tim Heckers spelning på Södra Teatern förra veckan var väldigt bra. Det var också en konsert där volymnivån hela tiden låg på gränsen till det önskvärda. Nu blir det snart för högt, nu blir det snart för högt, tänkte man flera gånger, utan att det någonsin faktiskt inträffade. Ett alldeles perfekt tillstånd under en Hecker-konsert. Man vill ju på sätt och vis bli överkörd, men man vill ju också ta sig oskadd därifrån. Tillsammans med den nedsläckta belysningen, i stort sett bara ljus från datorer och maskiner, bara en skugga av artistens ansikte, en på många sätt rätt kompromisslös genomkörning. Det är ett sätt att uppleva Heckers musik.

Ett annat sätt är ju förstås hemma på skiva. På lite lägre volym. På grund av en sovande tiomånaderstjej, för mig, ofta väldigt låg volym. En fyrtiofem minuters vilopaus i soffan, Ravedeath 1972 i stereon, själv småslumrandes. Som för Brian Eno i sjuksängen får ju då musiken samsas med allting runt omkring. Det där som först, förstås, kan vara väldigt irriterande men som om man verkligen lyssnar, eller lyssnar annorlunda, faktiskt kan göra allt så mycket intressantare. För mig denna eftermiddag: vinden, snöskottningen ute på gården, mitt eget öras frasandes mot kudden, någon smäll i trappuppgången, fåglar som kvittrar utanför fönstret. Kanske är inte Heckers musik egentligen fulländad i sig? Kan det inte vara så att ambient musik egentligen är gjord för att spela mot och med sin omgivning? Kan vara lätt att glömma bort det ibland.

Sen är ju just Heckers musik så fantastisk eftersom den kan vara både och: låg volym och ambient eller med hög volym ett förkrossande, underbart oljud.

Inga kommentarer: