2012-01-09

Tunneln

Ernesto Sabatos Tunneln är en febrig, lätt hallucinatorisk mordbekännelse. Ändå mycket rakt berättad realism långt ifrån alla klichéer om någon slags magisk sydamerikansk realism. Sabato tillhör ändå en av de allra mest respekterade argentinska författarna under 1900-talet (tillsammans med Cortazar, Borges etc.). Nej Sabatos debutroman känns mer rysk, kanske mycket för att man direkt känner ett så starkt släktskap mellan Dostojevskijs källarmänniska och huvudpersonen i Tunneln. Måste ha påverkat författaren oerhört mycket. Men hos Sabato har på sätt och vis källarmänniskan gått ännu längre, slagit sig ihop med Raskolnikov, och begått ett mord på sin älskade Maria Iribarne. Vilket också gör att Sabatos källarmänniska känns än mörkare, farligare.

Juan Pablo Castel är konstnär och på en av hans utställningar ser den här kvinnan, Maria, något i hans tavla som ingen annan sett förut. Dom hör ihop. Hon är den enda som förstår honom. Till skillnad från kritiker, målare och andra konstintresserade som bara rapar upp klyscher, lögner. Han måste träffa henne igen, måste leta reda på henne. När de sen väl träffas är huvudpersonen så desperat, så nervös, så vilsen, man förstår direkt att detta aldrig kommer att gå bra. Även om Maria, som också såg något speciellt i den store konstnärens tavla, trots allt ger honom en chans. Deras diskussioner är mer som förhör än diskussioner, han måste veta att hon älskar honom, hon måste säga det, trots att han själv förstås inte vet vad "älskar" betyder, vad "riktig kärlek" betyder.

Språket och hela romankompositionen är fantastisk. Mitt i huvudpersonens förvirring och högt uppskruvade temperament en stadig berättelse, en berättarröst som lovat att "berätta denna historia stramt", som han själv säger. Tunneln kom första gången 1948 och presenteras nu i en ny översättning av Peter Landelius. Nummer 20 i Lind & co fina serie med nittonhundratalets romaner, en av de bästa hittills.

Det kanske ligger i källarmänniskans natur men i slutändan ångrar sig inte Juan riktigt, kan inte helt förmå sig att känna skuld. Visst han sörger, visst han beskriver händelserna fram till mordet som en fruktansvärd mardröm, ändå slutar han sin berättelse till stora delar i förakt. "Jag kan i alla fall måla", tänker han.

"...att det i alla fall fanns en enda tunnel, mörk och enslig: min egen."

Inga kommentarer: