2012-01-29

Increasingly Absorbed In His Own World


The Caretaker (eller James Kirby som han egentligen heter) har alltid varit en mästare på titlar. Hans senaste skiva Patience (After Sebald) är inget undantag: Everything Is On The Point Of Decline, As If One Were Sinking Into Sand, Approaching The Outer Limits Of Our Solar System, When The Dog Days Were Drawing To An End, A Last Glimpse Of The Land Being Lost Forever etc. Vem vill inte lyssna på den skivan? Har man följt Kirby ett tag så känner man igen sig (både när det gäller musiken och när det gäller titlarna). Kirby har enträget, i snart femton år nu, mutat in sitt alldeles egna musikaliska område. Vet inte hur det är för någon som aldrig hört hans musik men får för mig att man någonstans förstår vad det handlar om bara genom att läsa detta, vad det är som de olika sångerna heter. Förra skivan, An Empty Bliss Beyond This World: All You Are Going To Want To Do Is Get Back There, The Great Hidden Sea Of The Unconscious, I Feel As If Might Be Vanishing, Bedded Deep In Long Term Memory etc. Skivan innnan det, Persistent Repetition Of Phrases: Past Life Regression, False Memory Syndrome och min favorit Unmasking Alzhiemer's etc. Möjligen är jag orättvis mot Kirby, alla hans skivor har sitt eget tema och sin egen form, ändock tycks de alla på ett så självklart vis höra hemma i The Caretaker och Kirbys alldeles egna musikaliska universum. Han är något så ovanligt som en helt unik artist med ett helt eget uttryck, en helt egen vision. Exakt vad det är som han vill berätta för oss är det tur nog lite svårare att säga. Man måste nog helt enkelt lyssna.

Kirby gör också musik under många andra namn, vanligen kanske som Leyland Kirby, men på Discogs finns minst ett tiotal andra listade. Kirby har sålt och delat ut sin musik, på vanliga cds, på sin hemsida, som limiterade vinyler, i konstiga påkostade boxar. "If somebody purchases something of mine digitally or physically, I see it more than ever as them connecting with me directly. I am aware that anyone could find the same tracks which I’m selling somewhere else online for free. Those who go that route still connect with it, and may in the future feel moved enough to support my work financially. As long as people listen, either legally or illegally, as creative people we are winning." sammanfattar han sin filosofi i en text i The Wire. Också detta är en viktig del i att förstå artisten James Kirby (eller The Caretaker eller Leyland Kirby eller...).

Musiken och skivorna kommer några stycken om året, låter inte alltid så olika de som kom året innan eller de som kom för fem år sen. Allt hör ihop, allt kan blandas ihop, kanske glömmas, förhoppningsvis återupptäckas. Vilket väl mycket också är vad det handlar om. Gamla röster, gångna tider, allt kommer tillbaka, sånger, pianon, melodier, dränks i brus och återuppstår ytterligare en gång osv. The Sound Of Music Vanishing heter en låt på Sadly, The Future Is No Longer What It Was (som Leyland Kirby). Men några spår senare påminner han oss: Memories Live Longer Than Dreams och No Sense In Fooling, We’re Covered In Dreams.

Att sedan senaste skivan Patience (After Sebald) också är soundtrack till en dokumentär om författaren W.G. Sebald är ytterligare en bonus, ytterligare en ledtråd. På många sätt rör de sig i samma områden, Sebald och Kirby. Kampen och fixeringen vid minnena och glömskan, bortträngningarna, drömmarna, minnen av drömmar, tankar och redogörelser av minnen av drömmar osv. Eller som Kirby kallar några av de avslutande spåren på skivan: I Have Become Almost Invisible, To Some Extent Like A Dead Man, No One Knows What Shadowy Memories Haunt Them To This Day, Increasingly Absorbed In His Own World

Inga kommentarer: