2010-08-01

Händelser ur den omedelbara verkligheten

Händelser ur den omedelbara verkligheten är en kort, tät och på sina ställen fullkomligt hisnande liten rumänsk roman från mitten av trettiotalet. Blev förstås sugen på att läsa när jag såg att Herta Müller hade skrivit efterordet, att Inger Johansson översatt - och framförallt när jag fick höra att denna roman, och denne romans författare Max Blecher, varit en mycket stor influens för favoriten Cărtărescu.

Och nog känns det som att de befinner sig i samma värld allt, Cărtărescu och Blecher. Inte bara när det gäller hemland, inte bara när det gäller översättare - utan förstås främst när det gäller hur de rör sig, tolkar och vistas i världen, staden och alla de olika märkliga rum de så ofta tycks hamna i; Sakerna, tingen, rummen - hur de framträder och hur bokens huvudperson försöker, ofta kämpar - för att orientera sig och inte tappa fattningen. I Blechers bok för huvudpersonen en kamp mot en, tycks det, ständigt allt starkare yrsel. Som i ett feberrus rör sig den unge mannen genom staden: förvirrad och bortkommen men i partier också begåvad med en ovanligt stor klarsyn. Som med ett barns blick, ibland också med minnet av sin egen barndoms blick, ser han världen annorlunda men kanske också så klart och tydligt att det bara framstår som förvridet och konstigt - för oss som har växt upp, eller för den som inte har feber. Vid tillfällen blixtrar det som till när förvirringen och yrseln plötsligt öppnar sig och orden berättar om andra sätt att se och tänka.

Förutom Cărtărescu och Müller tänker jag till viss del också på Proust och kanske Kafka. Eller varför inte Mare Kandre eller, när det gäller barnets blick, till och med vissa delar av Maria Gripes Elvis-serie.
Jag drömmer att jag sover djupt i sängen som jag gått och lagt mig i. Rummet är detsamma och tidpunkten på natten är ungefär densamma. Om mardrömmen till exempel börjar mitt i natten placerar den mig i exakt samma sorts mörker och tystnad som råder då. I drömmen ser jag och känner min kroppsställning, jag vet i vilken säng och i vilket rum jag sover, drömmen formar sig som en tunn fin hud över min verkliga kroppsställning och över min sömn just då. På det sättet skulle man kunna säga att jag är vaken: jag är vaken, men jag sover och drömmer att jag är vaken. Jag drömmer i det ögonblicket min sömn.

4 kommentarer:

thesmos aniaros sa...

Verkar mycket intressant. Har inte gett mig på "fjärils-trilogin" ännu, men hoppas få tid snart.
Rumänska och östeuropiska författare i stort är ofta mycket bra. Kanske känner du till den ungerska regissören Bela Tarr? Rekommenderas under alla omständigheter.

Tack förresten för en fin blogg, med många sköna musik-, film- och litteraturtips.

Elias sa...

tack tack!

måste kolla upp Bela Tarr, känner inte till...

thesmos aniaros sa...

Jag skulle utan vidare kunna rekommendera Sátántangó om det inte vore för att den är så lång (7 timmar). Den baseras på en roman av László Krasznahorkai, kanske lägger du hellre så mycket tid på en bok? Men filmen är helt fantastiskt med ett underbart svartvitt foto — en stor filmupplevelse! (Förutsatt att man står ut med långsamheten och det skenbart händelselösa.)

Av Béla Tarr finns även filmer av ordinärt långfilmsformat, som även de är riktigt bra, t.ex.: Werckmeister harmóniák (Werckmeister Harmonies)
och A londoni férfi (The Man from London).

Fredrik sa...

Åh Bella Tarr! Kolla upp Elias. Är det i Sátántangó man får följa årstiderna växla? Att det går så långsamt att man knappt märker det. Har för mig att jag läst det nånstans.