2010-04-09

Game Over



Ofta brukar jag läsa data- och tv-spelsrecensionerna i både Dn och Svenskan. Sen brukar jag rätt ofta också diskutera data- och tv-spel med en del av mina vänner. Däremot brukar jag aldrig spela data- eller tv-spel. En gång i tiden ägda jag en Commodore 64, jag hade till och med diskettstation, en sån där för 5 1/4"-disketter. Under en stor del av åttiotalet var spelandet på C64an (nån gång även på nåt Nintendo eller till och med en Amiga) ett av mina stora fritidsintressen (tillsammans med rollspel och serietidningar). Efter åttiotalets slut har mitt data- och tv-spelande inte existerat mer än som enstaka tillfällen, oftast hos vänner och bekanta; Antalet spel jag spelat de senaste tjugo åren kan nästan räknas på den ena handens fingrar: har spelat en del Fifa fotboll i några turneringar mot några vänner, nåt skateboardspel, nåt bilspel på någon fest etc. Någonstans tycks helt enkelt inte mitt intresse räcka till: jag läser gärna, minns, diskuterar men att orka ge sig i kast med saken, investera i tid och pengar, nä då ser jag hellre en film, eller lägger mig hellre i soffan med en bok.

Ett sådant där ändå ganska tvärt avbrott ifrån något som var en så stor del av ens uppväxt skapar förstås en viss nostalgi och en viss längtan, kanske inte så mycket efter spelen som en längtan efter själva den entusiasm man minns att man som tioåring så lätt kunde uppbåda. Därav ska nog recensionsläsandet och diskussionerna i hög grad ses som just det - en diskussion där man ibland lyckas snudda vid just entusiasmen, inte vid själva spelen. Därav stannar det också där någonstans, eftersom själva spelandet i sig inte längre är det viktiga. Här finns det också en del paralleller till både rollspel och serietidningar av superhjältesort; Jag gillar det, jag kan bläddra i, läsa om, prata om - då och då, vid enstaka tillfällen, tillfälligt ägna mig åt det - men aldrig ta mig tid att verkligen hänge mig åt något av det. (En del skulle antagligen kalla det att växa upp.)



Men man blir aldrig riktigt av med det - världen och världarna man spenderade en så stor del av sin i uppväxt i, självfallet har de format en; Antagligen en stor anledning till att man känner ett visst behov att bearbeta saken... Det är nog också just de världarna och inte historierna eller själva spelandet och läsandet som man ibland längtar efter, nästan som man kan längta hem, längta till Norrbotten eller längta efter sommaren.

Precis som när jag tittar på en deckare idag är det sällan dramaturgin eller själva historierna som får det att gripa tag, som får mig intresserad, allt som oftast flyger tankarna iväg någon annanstans: de där kläderna, lägenheterna, utsikten, den där grannen som bara går förbi och hälsar, människorna på den där baren som bara skymtar förbi: vad gör de när scenen är slut, när kameran vandrat iväg, efter eftertexterna?; Ofta är det inte längre handlingen som är det centrala utan det som sker i utkanten, det som bara skymtas, anas, aldrig riktigt förklaras... Någonstans får detta också just därför fortsätta leva och kanske till och med oroa - efter seriens slut, efter spelandet...

1 kommentar:

Niklas sa...

Känner igen det där. Kan också sakna känslan av att verkligen förlora sig i en spelvärld. Samtidigt har man ju så ont om tid. Hur ska man lyckas kombinera jobb, vänner, intressen som film, musik och litteratur, med att samtidigt gräva ner sig tidskrävande tv- och datorspel? Det går ju inte. Något skulle man tvinga välja bort. Och det går ju inte.