2010-01-18

Maskinisten



Brad Andersons film The Machinist från 2004 är idag möjligen mest ihågkommen för huvudrollsinnehavaren Christian Bale och hans inför inspelningen anorektiska bantning. Filmen skildrar den psykotiske verkstadsmekanikerna Trevor Reznik och hans väg längre och längre in i ett, vad filmen lider, allt svårare psykotiskt tillstånd. Schizofrenin och paranoian gestaltas på ett, för filmmediet, rätt vedertaget sätt. Påminner där exempelvis om både David Cronenbergs Spider ifrån 2002 och Christopher Nolans Memento från 2000. Reznik har en skrattande vän som bara han tycks kunna se, mardrömmarna och verkligheten flyter ihop, huvudpersonen upplever det som att alla ingått i en sammansvärjning och vänt sig emot honom etc. Kanske inte helt originellt.

Filmens behållning tycker jag mycket finns i miljöerna och scenografin. Rummen är kala och kalla som i en reklamfilm av Roy Andersson. Man tappar hela tiden greppet om var det är som man egentligen befinner sig; Inga detaljer ger någon större vink om i vilken tid eller i vilket land som historien utspelar sig, inga typiska varumärken eller reklamskyltar, inte många typiska hus eller möbler. Åtskillnaden mellan dröm och verklighet löses sakta upp; Är det bara vissa partier som utspelar sig i Rezniks huvud eller är rent av alltihopa, hela filmen, Rezniks själva mardröm? Vi får alltså följa med huvupersonen ner i galenskapens svarta hål, och också ställa oss frågan hur vi i filmen egentligen skiljer drömmen från verklighet. Ja, hur man över huvud taget på film skiljer mellan dröm och verklighet på annat sätt än genom de ofta rätt godtyckliga klichéer som markerar att "nu börjar drömmen" eller "nu har han vaknat".

Film är kanske inte bara en ofta drömlik konstform utan också en lätt psykotisk; Dröm och verklighet flyter inte bara ihop för den psykotiske utan allt som ofta även för den vanlige biobesökaren. Inte bara för Reznik utan även för den som tittar...

Inga kommentarer: