2010-01-23

Intresset

Känslan av att må bra och känslan av att vara intresserad uppfattar jag som nära sammanbundna. När man känner att man är på gång känns väldigt mycket väldigt intressant. I den värsta av mörker tappar istället det mesta sin mening och man vet inte riktigt varför man ska bry sig om någonting speciellt överhuvudtaget. När man mår riktigt bra blir också alla de där intressanta texterna, alla spännande platser, all musik också på något sätt möjlig att greppa. Man kan på något sätt ta hand om sitt intresse och sin fascination, veta vad man ska göra av den. Vid vissa stunder kan allt det där man vill ta hand om, besöka och uppleva istället kännas om bara lite betungande, lite väl spretigt kanske, mycket som rinner ut i sanden; Ett sammanhang blir svårt att uppbringa, att knyta ihop säcken är inte att tänka på... Som med mycket annat får man en känsla av att det även här handlar om att hitta någon slags balans.

När man är ung, riktigt ung, är det ofta några få saker man verkligen blir besatt av, det mesta annat känns rätt trist och tråkigt. Något som möjligen gjorde det lite lättare att fokusera, när det bara var en viss typ av popmusik som fick en att maniskt lyssna, när bara några få författare kunde fånga ens intresse. Ju äldre man blir desto mer disparat tycks en intressesfär. Antagligen för att man fått smak för mer grejer, allt möjligt har kommit i ens väg som man har lärt sig att uppskatta. Tråd efter tråd efter tråd som hela tiden leder en in på nya vägar och till slut har kartan helt enkelt blivit väldigt stor.

Ibland får man känslan av att egentligen så är allting intressant. Ja, vad som helst faktiskt. Kanske inte bara när som helst. Att det egentligen inte handlar så mycket om vad det är man intresserar sig för utan mer om att fånga upp det som ligger i luften, det som man har förutsättning att göra någonting av. Natur, vetenskap, konst, sport, matlagning, resor, arkitektur, friluftsliv eller samhällsutveckling - att det är några av alla dessa saker och fler därtill som människor intresserar sig för och ägnar sin tid åt kan antagligen ha mer att göra med slump, talang och sammanhang än någonting annat. I en bara lite annorlunda värld skulle antagligen hästskötsel, trädgårdsodling och kyrkohistoria vara ens stora intressen. Kvantfysik, hållfasthetslära och segling. Utombordsmotorer, boxning eller dataspel. Militärhistoria, hundkapplöpning eller varför inte handboll? Istället för som nu: litteratur, musik och promenader... Det är världen som är intressant helt enkelt inte de enskilda delarna, eller de alla enskilda delarna är intressanta för att världen och livet är intressant. Vilka enskilda delar man råkar ägna sin tid åt är kanske egentligen inte det viktigaste.

Senaste dagarna har jag läst Michael Bracewells fantastiskt fina bok om Roxy Music, Kyrklunds Mästaren Ma, Ashberys dikter. Nu Cortazars hisnande noveller, Lotass roman om Gagarin och Malmbergs Sår om bland annat Goya, Velazquez, Caravaggio, Wilde och Ekelund. Spelar inte så stor roll om det är Brian Enos uppväxt, Gagarins uppväxt eller bilden av såret under antiken. Allt är en del av allt och ingenting är förstås en del av ingenting. Om det sen beror på att jag är intresserad av litteratur eller på grund av att jag är intresserad av världen vet jag inte. Intresserar mig sällan lika lätt för Tv-program som för böcker vilket antagligen beror på att det mycket är texten i sig jag tycker om och engagerar mig i.

4 kommentarer:

Diskret sa...

Jag hatar promenader, säger han, det verkar meningslöst för mig. Jag går och går medan jag promenerar och tänker hela tiden bara att jag hatar att promenera, jag har inga andra tankar, jag förstår överhuvudtaget inte att det finns människor som kan tänka medan de promenerar, tänka på något annat än att promenerandet är meningslöst och till ingen nytta, säger han.

Elias sa...

Bernhards Gehen va? Hur som helst: Jag håller inte med!

Diskret sa...

Från nya Gamla mästare. Ett av ämnena han betar av i rask takt.

Elias sa...

Ok ska snart ta mig an den