2009-09-05

Ärret efter drömmen

Ärret efter drömmen innehåller essäer och artiklar tillkomna mellan åren 1989 och 2004. Från – som Engdahl själv skriver i förordet – kulturtidskrifternas ännu bestående renässans till bloggosfärens då redan förestående triumf. Texterna är tidigare publicerade i framförallt tidskrifter och dagstidningar som exempelvis Artes, BLM, DN. Trots det känns boken nästan märkligt väl sammanhållen; ingen av texterna faller ur ramen – vare sig det handlar om dans, konst, musik eller litteratur; Gerhard Bohner, Ola Billgren, Schubert eller Goethe.

I texten om Stig Larsson poängterar han Larssons för vår tid så ovanliga förmåga att ta litteraturen på ett verkligt, absolut allvar. Detsamma kan förstås också sägas om Engdahl själv. Och önskar man inte, litegrann sådär, att man haft en Horace Engdahl som lärare när man läste litteraturvetenskap? Någon med förmågan att göra till och med något sådant gammalt och (har man förstås fått för sig) mossigt som Fänrik Ståls sägner intressant. Han plockar fram någonting som man verkligen inte trodde var spännande, vänder och vrider på det litegrann för att sedan visa upp för läsaren att här finns det grejer – det här är fortfarande värt att läsa. Detta är något som närmast känns som ett av bokens huvudspår och också något som verkligen framstår som en passion för Horace: ”Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk.”, skriver han efter att ha läst Madame de Staëls en gång så prisade Corinne.

Eller som ett annat av bokens många minnesvärda rader apropå vad en klassiker kan vara: ”Klassikerna: som i barndomen portar där det bodde kamrater.”

Inga kommentarer: