2009-07-19

Bergtagen

Någon dags sjukdom så här mitt i högsommaren (och vad härligt att det är grått ute idag!). Ingenting allvarligt men med rinnande näsa, lätt feber och trött kropp håller man sig förstås hemma. Vad göra? Läsa, lyssna, titta och kanske till och med skriva - men vad? blir förstås snabbt en fråga att försöka besvara.


Jag lyssnar på Luuks tråkiga sommarprogram, idag hoppas jag att Enquists program ska vara åtminstone lite bättre. Försöker titta på TV. Det enda som intresserar mig, får mig att fastna (på de tre kanaler jag har), förutom nyheterna och sporten, är Costellos talkshow trots att jag aldrig har förstått ett dugg av Rufus Wainwright. Funderar på någon tv-serie att se; Dexters tredje säsong möjligen? Häglund och Rimgard twittrar om serier som Burn Notice, Royal Pains och Raising The Bar. Kanske någon av dem...

När det gäller läsningen har jag börjat med Bergtagen, som för att riktigt ta någonting som kan hänga med en ett tag (nu när projekt Proust (för tillfället) är avslutat) och så bör den väl passa när man är lite krasslig också. Mann har jag aldrig känt mig intresserad av förut, vilket jag inte kan förstå idag; Nu känns det verkligen som om jag skulle vilja läsa dem allihopa; Döden i Venedig, Doktor Faustus etc... Bergtagen gör mig intresserad och det känns verkligen bra att läsa den just nu, men med lätt feber i kroppen somnar jag förstås efter ett tiotal sidor.


Sedan när man börjar känna sig lite ensam där i sjuksängen finns det ju också sådana där böcker man nästan alltid kan ta till, som man vet på något sätt nästan alltid brukar hjälpa en att få livslusten tillbaka. För mig är förstås några av Stig Larsson böcker sådana böcker, speciellt då hans fyra sista. Har skrivit om dem förut, för vänner tjatat om dem till dödagar. (Ja, man kan bli less på sig själv där.) Men, till det finns det förstås anledningar, även om jag inte är helt på det klara exakt vilka. Några av dem: Först och främst skulle man kunna nämna själva formen - även det här med fotografier, målningar och bilder ur till exempel filmer instoppade här och var i de två sista - och att det är den - det där som i alla fall på ytan någonstans är essä - som gör det lätt att bara plocka upp dem, bläddra lite; Man tänker att man ska läsa just det partiet och snart har man fastnat och inom några timmar eller så har man läst hela boken rakt upp och ner. Men det är förstås bara den yttre ramen. Det är verkligen märkligt annorstädes böcker. Associationer och tankar så hastigt och hisnande välkomponerat ihopkomna att det ofta kan kittla till även vid en femte, en tionde läsning. Det är också, ibland, lätt obehagligt, kan vara osympatiskt, ofta roligt, ibland lätt svamligt men aldrig ointressant, aldrig annat än så skarpt och vasst att man ofta skär sig på boksidorna.

Det finns inte så många sådana böcker. Böcker man liksom alltid kan ta till. Så fulla av liv och kraft att det ofta kan räcka med att läsa några sidor för att åter känna att man lever. För mig: Orons bok, några av Ekelöfs dikter, Den glada vetenskapen, Anteckningar från ett källarhål (även vissa delar av Bröderna Karamazov), en del av Kyrklund och säkert några till. Men så många fler är det faktiskt inte. Det gäller att vara rädd om dem.

I morse fastnade jag i alla fall i Wokas lax?. Och - trots att jag hela tiden blir hungrigare och hungrigare, börjar värka lätt i tomma magen - kan jag självfallet inte sluta förrän jag kommit till sista sidans, sista stycke:

Olyckan i att ens avsikter - ja, exempelvis: "det här är Kristi hufvud!" - har betraktats som ett verk av slumpen! Som om kärleken till en kvinna, darret i ens röst första gången man ska tala med varann, är ett lika slumpartat mönster som den rödvinsliknande mörka fläcken som syns på röda cirkeln på en japansk backhoppningssupporters nu i närbild höjda vimpel

Sen går jag upp och fixar frukost.

Inga kommentarer: