2009-04-18

Nattmusik

Försökte skriva om Man var bland molnen efter att jag hört den första gången, knockats första gångerna, men visste inte riktigt hur, kändes lite jobbigt av någon anledning. När musiken nästan går rakt in sådär kommer ju en text om densamma ofta ut lite sådär pinsamt exalterad och ärlig, vilket väl förstås kan vara bra men - hursomhelst - ändå lite jobbigt också, i värsta fall både dåligt och oläsligt. Text som aldrig, inte på något vis, kan stå i relation eller som borde få bedöma den fantastiska musiken ifråga. "All bad rockjournalism springs from genuine feeling" som ju Oscar Wilde sa...

Men av någon anledning kände jag att jag ändå ville skriva nåt om Man var bland molnen! Det känns som om Anna om möjligt kan vara den första svenska popsångerskan som når upp till knävecken på Stina Nordenstam (när kommer förresten hon med en ny skiva?), kanske till och med Monica Zetterlund och att skivan hon släppt har starka ekon av både Stina och Monica... När jag hör Såhär första gången, när den slumpar fram i spelaren, på tunnelbanan på väg in till stan, pianot (vilken pianoartist är det här? Hauschka? näh...) sedan rösten och - hade jag med en Nordenstam på den här samlingen?, kort - innan jag förstås förstår att det är Anna... Vissa spår som till exempel fantastiska Boulevarden för nån tanke till Zetterlund och kanske sånger som En gång i Stockholm även om det är lite svårt att jämföra sådana röster. Ibland kan det kännas som om Anna viskar och väser nästan lite för mycket, något som hon dock väger upp med fantastisk frasering och texter där minsta lilla ord som "faktiskt" och "nog" och "då" tycks vägt på silvervåg... I jämförelse med förra "feeling"-skivan känns sedan musiken och låtarna både mer genomarbetade och mer lekfulla på en och samma gång, vilket väl är en bedrift i sig.

När Aeroplane i den senaste alldeles nya Sonic recenserar svensk musik tycker de bäst om Anna: ungefär, från minnet: "det låter som om hon sjunger med ett leende trots att musiken är så sorgsen". Så är det mycket på skivan också: sorgsna minnen, isande melankoli - men nästan hela tiden också - eller kanske mestadels: hopp i mängder och lycka och när hon i sista låten Nattmusik sjunger att allt är möjligt är det också precis så det låter.