2009-01-25

Undergångarens under



Varför känns det närmast som ett uppenbarelse att läsa Thomas Bernhard? Snabbt, koncentrerat, lätt maniskt för att kanske på nåt sätt hålla sig i takt med stilen, språket och tonen i en bok som Undergångaren. Har tidigare egentligen bara läst Helt enkelt komplicerat förut, annars bara bläddrat och läst lite här och där, ofta tänkt att snart nån dag ska jag ta mig an dessa böcker. Någonstans handlar det väl också om att man inte vill slarva bort dem, man vill läsa dem när man verkligen känner att man är redo, man tycker ju sig redan innan läsningen vara rätt säker på hur mycket man kommer att tycka om dem, hur viktiga de kan komma att bli.

Och efter en vinter med väldigt mycket Glenn Gould i hörlurarna kändes det naturligt att börja med just Undergångaren som nästan uteslutande handlar om Gould, Goulds geni, och om hur berättarens liv, eller i alla fall pianospelande, slås sönder och samman just på grund av detta geni:
Jag är absolut ingen pianovirtuos, sade jag till mig själv, jag är ingen uttolkare, jag är ingen reproducerande konstnär. Överhuvudtaget ingen konstnär. Mina tankars förfall hade genast utövat sin dragningskraft på mig. Hela tiden under vägen till läraren hade jag om och om igen uttalat dessa tre ord: överhuvudtaget ingen konstnär! Överhuvudtaget ingen konstnär! Överhuvudtaget ingen konstnär! Om jag inte lärt känna Glenn Gould hade jag förmodligen inte givit upp pianospelet och jag skulle ha blivit pianovirtuos och kanske också en av de bästa i världen, tänkte jag inne på värdshuset. När vi möter den främste måste vi ge upp, tänkte jag.

Allt i boken, texten och historien är förstås viktigt men den där känslan av uppenbarelse finns inte i själva historien, inte i tankarna som framförs, till viss del förstås i tonen och humöret, men syvende och sist handlar det ändå om stilen, språket; Hur det fullständigt kan slå undan fötterna på en när man läser, drabbas, av en författare som verkligen har ett eget språk, en egen röst. Det finns inte så många där ute - så när man väl hör en ny, för första gången, kanske det inte är så konstigt att man börjar prata om något sånt som uppenbarelse. (Någonting finns i världen som är Thomas Bernhard!)

Inga kommentarer: