2008-11-08

Ur människovärlden

Tillsammans med Efter arbetsschema och Svart som silver är Ur människovärlden en av årets finaste diktsamlingar. När jag läste den första gången i början av året tänkte jag också på att Öijer och Lennart Sjögren ibland har ett liknande temperament och förmedlar liknande känslor. Det är sent på jorden vilket skapar en känsla, på något sätt, bortom sorgen, bortom saknaden - en känsla av utplåning lika mycket som en känsla av befrielse. Sedan ligger de båda ibland farligt nära patetikens rand - balanserar! - utan att falla, vilket nog också kan vara en av anledningarna till att det fungerar och griper tag.

Både Öijer och Sjögren är förstås hårda civilisationskritiker ("alltmer förgrovas våra hjärtan / striderna mellan oss tycks aldrig ta slut", "Att människornas ondska växer mer och mer / att bilderna i TV bara är början"), likheter finns också i de många naturskildringarna, där allt från stenar och moln till grässtrån och löv kan skapa tröst och en känsla av gemenskap. Men då Öijer även rör sig mycket i stadslandskap befinner sig Sjögren närmast helt och fullt utanför civilisationen. På ett liknande sätt är det med den närmast allenarådande ensamheten som är så stark i båda samlingarna - då Öijer ibland också möter vänner och kärlekar får Sjögren nöja sig med djur och natur; Korpar och fåglar men också många vanskapta, deformerade och förvandlade varelser: Den tvehågsne ("inte är du lodjur / inte är du man eller kvinna"), Schalen ("Virkad av flugor, av ägrar, nyckelpigorna / vårtbitarna och andra mindre insekter"), Fågeln före fågeln, Benvarelserna ("de som inte har mycket till kroppar / men ändå lever"), Väsendet ("med fiskens fenor / med hjorthuvud / och människans händer"), Harmänniskan, Sländor och Vargbarn. Mycket handlar det nog som i dikterna Tystnaden, Sländorna och Väsendet om gemenskapen med de här varelserna, om drömmen om hur de vanskapta och obscena en dag ska resa sig. "Ur människorvärlden är det jag skriver / det finns många andra världar / jag känner dem inte." börjar det, ändå handlar det därefter till stora delar om att just försöka närma sig dem. Men som i sista dikten Vargbarn blir det mest till en undran eller en förhoppning:

Om månen när den ser på oss
ändå kunde ge ett tecken
åt ena eller andra hållet
men jag tror inte den bryr sig om
varken hån eller kärlek.
Kanske vet du mer om vad som rör sig
i sådan trakter
hör du kanske viskningarna.

Nåddes du av ett värmestråk
jag inte känner?

Inga kommentarer: