2008-12-03

Bring The Rest Is Noise

Att läsa den första halvan av Simon Reynolds bok Bring The Noise gör mig lite nostalgisk. I boken har Reynolds samlat egna essäer, intervjuer och recensioner - 20 years of writing about hip rock and hip-hop - från 1986 och tjugo år framåt (ungefär en, två texter från varje år). Boken gör mig nostalgisk av främst två anledningar tror jag: dels handlar det om rockjournalistiken och dels handlar det om ett gammalt musik- och medieklimat. Två olika skäl som givetvis också är väldigt nära sammankopplade. Ett tredje skäl finns förstås också där någonstans: det där som handlar om ungdomen och den tid som varit, som flytt, och som man ibland förstås spanar lite efter, sådär.

Under nittiotalet badade jag närmast i rockjournalistik, både svensk, engelsk och en del amerikansk: Face, Pop, Sound Affects, NME etc. När 00-talet tog sin början tror jag att någon slags mättnadspunkt hade nåtts: man ville göra annat med sin tid, en tid som plötsligt var en annan och släppa taget litegrann. Mycket tror jag kan summeras med att nittiotalet - av en massa olika anledningar - handlade om att ha koll medans 00-talet till stora delar har handlat om att släppa taget eller varför inte: ha en annan koll; Ha siktet inriktat på det som befinner sig på sidan av och till stora delar helt ignorera löpsedlarna och omslagsartisterna. När man har fått vittring på ett spår som man känner ska leda till något intressant har man, under de senaste fem, tio åren, gång på gång letts vidare bort från det område där det stora mediesiktet är inställt. Idag har jag ofta inte en aning om vilka personerna är som de skriver om på, säg, Aftonbladets nöjessidor, jag har ingen aning om vilka artister som ligger på försäljningslistor och hitlistor etc.

Nu känns det som om det var ett tag sedan man verkligen gick ner sig i "rockjournalistik" - vilket torde vara en anledning till att jag har svårt att släppa Reynolds bok. Sedan har det förstås kanske ännu mer med hur det skrivs, än själva mängden... För självklart är det så att man fortfarande läser om musik, går ju aldrig riktigt att låta bli, men i och med Internet, bloggar, fildelning blir förstås "rockjournalistiken" en annan; Kanske ofta mindre format, kortare texter, snabbare, mer fragmentiserat etc. När man läser Reynolds minns man hur det en gång var och hur det skrevs, hur hyparna skapades och hur debatten gick: man känner verkligen hur Reynolds kände att texterna han skrev var viktiga, att han hela tiden var något på spåren, att det hela tiden pågick en debatt, eller varför inte ett kamp om vad som skulle gälla som relevant och "bra". Så är det ju faktiskt inte riktigt idag: allting är så fragmentiserat och upplöst i tusentals olika scener och sidospår att ett centrum ofta inte ens tycks anas; Allt är periferi (vilket kanske gör att allt också är centrum). Istället för att försöka vara någonting sådant som hipp och trendig (möjligen i motsats till bilden som till exempel Stockholmsnatt/This is Stockholm tecknar) handlar det idag mer om att bara kliva åt sidan, istället för att ge sig in i ännu dödfödd debatt kan man istället bara gå åt ett annat håll, på väg till något annat man helt enkelt bara uppfattar som lite intressantare, lite mer spännande. Det hela handlar självklart återigen också om informationsteknologi. Den begränsning som fanns under det förra seklet - både när det gäller tillgången på musik och tillgången till text om musik - finns ju inte på samma sätt idag. Under åttio- och nittiotalet var rummet mindre, kampen om utrymmet var hetsigare, man träffade och var tvungen att prata med en massa människor man inte hade någon lust att träffa och prata med och - värst av allt - dörren som ledde ut kunde vara svår att hitta. När jag läser Reynolds bok kommer jag dock på att det givetvis också kunde vara rätt spännande; att det fanns en dynamik i det där tillståndet som kan vara svårare att hitta idag. Var sak har sin tid.

Inga kommentarer: