2008-10-17

Efter arbetsschemat

Efter arbetsschema är en 800 sidors tegelsten, och på så sätt inte bara olik Johan Jönsons tidigare böcker, utan även de flesta diktsamlingar överhuvudtaget. Man jämför istället lätt boken med andra uppmärksammade, tjocka böcker från de senaste åren, som Lars Noréns En dramatikers dagbok och Martina Lowdens Allt. Allihopa olika varianter på det vi brukar kalla dagböcker. Den på många sätt kompromisslöse och bångstyrige Jönsons senaste bok skulle alltså, om man vill, kunna placeras in ett fack, sättas in som en del i en litterär strömning som varit på ropet en hel del den senaste tiden. Om man sedan tar Norén och Lowden som andra företrädare för detta kan det kanske vara intressant att fundera lite över vad det är som lockar så med den här formen. I motsats till, säg, författarna till de flesta tjocka fantasyböckerna eller de flesta dagboksskrivarna på nätet är det här ju också tre författare med väldigt mycket kulturellt kapital (det äldre manliga geniet, det unga kvinnliga geniet och den kompromisslöse arbetarförfattaren och Oei-teoretikern). Är det bara en slump? Varför har de alla hamnat här? Från förlag och medias håll måste man nog ändå säga att den här inre och yttre formen har varit något som det inte bara pratats om, utan närmast basunerats ut... Att marknadsföra böcker som tjocka dagböcker verkar i alla fall vara något som verkligen fungerat ett tag nu. Lowdens, Noréns och Jönsons böcker har ju alla verkligen uppmärksammats (om än lite olika mycket...) och även prisats nästan överallt.

Om den yttre formen är ny så känner man dock igen Jönsons texter (dagboksformen kan väl inte heller sägas vara helt ny när det gäller Jönson), teman och humör från hans tidigare böcker. Den råa realismen i skildringen av vardagen, vårdjobbet och skrivandet. Samplade nyhetssändningar, inklippta dokumentärer, teoretiska inkast, men även de mer lyriska, abstrakta och ibland nästan meditativa partierna. I sin dagboksform visar Efter arbetsschema också upp ett känsligare och mer personligt tilltal än förut. Andra, genom hela samlingen, återkommande partier som börjar med ”Jag minns...” är fina, ibland smärtsamt brännade texter om människor han mött under sitt arbetsliv. Men det är inte delarna utan helheten som är bokens styrka; Hela boken: textflödet, textsjoken som slår mot varandra - aldrig dissonant så att det bara gör ont och blir fel, istället: trots bokens alla sidor - ingenting som bara faller ur ramen sådär (även om det ibland är farligt nära).

Jag tycker att Efter arbetsschema är Jönsons bästa bok hittills. Hans författarskap framstår som mer och mer säreget, intressant och till och med viktigt - en form av arbetarlitteratur som känns fullständigt modern och samtida och inte bryr sig ett spår om de schabloner och förväntningar som ändå finns där, både på arbetarförfattaren och poeten.

Inga kommentarer: