2007-10-07

Jonathan Richman, Debaser, 6 okt

Det är utlyst att konserten ska börja 21.30. Vi kommer dit runt nio och kön till Debaser Medis sträcker sig långt ut över Medborgarplatsen, förbi Grekiska fast food-restaurangen. Spelar ingen roll att man har biljett, man får snällt ställa sig ändå. När man sedan kommer in är det en nästan lika lång kö till garderoben. Debaser verkar inte riktigt rustade för Jonathan Richman! Jäkla Sovjetsystem säger någon bakom oss, och kvällen får en lite halvljummen start. Samtidigt blir man, som ofta i sådana här sammanhang, lite förvånad (och glad!) över att alla dessa människor har betalt rätt dyra pengar för att se samma konsert som jag, många av alla de här typerna gillar antagligen Richman lika mycket som jag gör... Sedan är det förstås en jättelång väntan i baren också... Till slut står vi i alla fall där, lagomt långt fram med en öl i handen och väntar. Lite väl länge kanske? Så plötsligt kliver Jonathan själv fram ur det röda draperiet och säger just det. "Det är inte på grund av nåt snobberi, inte på grund av att ni ska frestas att köpa mer drinkar i baren som vi vänter med att köra igång", meddelar han (fast på amerikanska då förstås). "Nothing like that, the lines were longer than they expected..." Någon i publiken sjunger på Springtime in New York och Jonathan kan inte låta bli att fylla i: "on canal street in april...".


Sen dröjer det inte speciellt länge alls innan draperiet öppnas och Jonathan står där med stort leende, akustiskt gitarr och sin trummis, bredvid sig, och börjar sjunga om Vincent van Gogh. Sedan sprudlar det på, dansas, skakas i tamburin... Direkt finns det en spänning när man ser en artist man gillar så mycket som givit ut så många fina låtar: vad ska bli nästa låt, och nästa... Och om Jonathan kör med publikfrieri i sitt själva uppträdande så får nog låtvalet ändå inte beskyllas för det: många låtar jag knappt hört förut, många man inte riktigt fastnat för förut, som här låter som klassiker, närmast, faktiskt... Många saknar nog, i slutändan, många av sina favoriter. Men när det gäller en sån här artist, scenpersonlighet, med ett så, ändå, enkelt anslag låter ju faktiskt de flesta låter här bättre än på skiva. När man sedan kommer hem och spelar Springtime in New York är förstås minnet från konserten och den låten bättre än låten på skiva. Och innan det ens är slut vill man höra låtarna igen, en gång till, önskade att någon spelade in och la ut någonstans på nätet, tänker i alla fall att man ska spela om skivorna hemma imorgon, beställa hem de man inte redan har. Jag tyckte, som ni kanske märker, att det var en fantastisk konsert...

När man ser Jonathan Richman på scen förstår man plötsligt att de flesta andra pop- och rockartister man ser egentligen inte har på en scen att göra. De som bara går upp och maler på, gör sin grej och beter sig som om det var en vägg de spelar för, och inte andra människor. För Jonathan handlar det om någonting helt annat: kommunikation, närvaro, dialog. Sedan tyckte någon att, trots att det var fantastiskt, så höll han på lite väl länge. Men det finns ju många sånger att sjunga, så många låtar att spela, som han själv sa... När det är klart känner man sig både lite utmattad - och med ett sug efter mer.

I dagens DN Söndag säger Jens Lekman att Jonathan Richman är hans förebild, och det kan nog vara en anledning till att snittåldern ändå var så pass låg på gårdagens konsert. I samma tidning säger Kent att det är svårt att göra rolig musik, det är inte lätt att vara kvick, witty... Jag vet inte, men de sakerna kan nog på lite olika sätt hjälpa till att illustera varför Jonathan Richman både känns viktigare, men också kanske modernare (fast ett konstigt ord när man pratar om Jonathan Richman), än närmast någonsin förut. Han känns fullkomligt självklar, aldrig baktung och gammal (utan att, förstås, försöka vara ung)... Jag längtar redan tills nästa gång han kommer hit, han kommer säkert hålla på länge än... Konserten och låtvalet andades aldrig bara bakåtblick och hitparad; hans nästa skiva blir nog också toppen.

Take me to the Plaza
I gravitate to the people
hangin around
with their cigarettes and coffee
in their hands
at the centre of the town
take me there

Inga kommentarer: