2007-02-02

Rötter smälter och Ändras

Sara Hallströms nya diktsamling får fin kritik i många tidningar i veckan. Johan rekommenderar… Lite intresserad borde man väl ändå bli? Eller? Jo, på sätt och vis förstås… Men ändå: kanske…

Ibland går det så långt att man nästan undrar: är jag ens intresserad av – eller bättre uttryckt: tycker jag ens om poesi? På den frågan svarar jag utan tvekan självfallet: ja. Men när det är så långt mellan gångerna – då man känner det: oj!, eller något åt det hållet – kan man ju börja fundera… Man kanske skulle kunna säga så här: eftersom de där betydelsefulla stunderna är just så betydelsefulla är jag väldigt varsam i min bedömning, i mina hejarop? Det kan inte komma i mängder, det behöver tid på sig och det är så mycket som måste stämma…

Och, får väl då sägas, det ju inte så att jag inte försöker. Jag bläddrar runt i massor av nya svenska diktsamlingar. Mycket är helt okej, någon enstaka är toppen och vissa står jag inte ut med. Men allt för ofta känner man tyvärr något åt just det där hållet: "Hej jag är poet! Och inte bara poet – jag vill även vara poet. Och: vacker, smart, välformulerad och kan slänga mig med alla de rätta referenserna…”. Sen är det liksom kört med den samlingen.

Therese Bohman skriver en rätt fin och uppskattande recension av just Hallströms nya samling i Aftonbladet.
Åh vad jag har längtat efter poesi som inte vet att den är poesi. Som inte måste hålla på och kommentera sig själv, prata om språket och texten och orden, klaga över bristerna, över sådant som inte går att skriva. Jag har längtat efter en omedvetenhet om den egna formen, en vilja att berätta något med till buds stående medel i­stället för att hålla på och krumbukta sig
Men?! Omedvetenhet om den egna formen? Skulle det kunna vara så att man kan sitta och skriva poesi utan att vara medveten om den egna formen? Det finns någonting konstigt där någonstans. Men hur det nu än är med den möjligheten: den där längtan som Therese ger uttryck för har nåt lite intressant över sig. Som en dröm om något slags ursprungligt paradistillstånd där orden liksom bara flödar ur munnen på poeten. Eller lite hellre kanske: som nån jazzensemble där allt bara flyger iväg på ren känsla, lätt, lätt och enkelt, utan att just krumbukta sig. Om det sen är snällt eller bara hemskt elakt att tillskriva Hallström en sådan omedvetenhet är en annan sak... Om jag sen kommer att tycka om, tycka illa om eller bara tycka att Rötter smälter är helt okej får jag se när den kommer in till biblioteket.

Tills dess läser jag och läser jag om några av Stig Larssons diktsamlingar från det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet. Just nu samlingen Ändras från 1990. Dikter som Folkets man och Upplysning kan med lite vilja sägas anknyta till ovanstående frågor om poetens självbild och medvetenheten om den egna formen. Frågor som också tas upp av Espen Stueland i fina essän Att tillföra poesin möjligheter som publicerades i tidningen 00-tal (90-tal!) 1999 och som du hittar här.

Ur dikten Folkets man:
Jag tar ett perfekt steg på trottoaren.
Jag är inte ensam: många stör mig under tiden.
Människor på trottoaren - de tänker säkert på mig.
Detta är inte sant.
Det som jag har gjort är knappast svårt att göra.
Men varför skrev jag då att det var ett perfekt steg?
Jag ville framstå som enkel och lite dum.
När jag framställer mig så och samtidigt uttrycker mig
med en så blixtrande elegant syntax -
inte är den särskilt elegant, var har jag fått det ifrån? -
hoppas jag att det ska uppstå en intressant stämning.
Men vad är jag ute efter? -
och alla dessa ändlösa förklaringar, vart leder de?
Det är intressant i sig självt, så att säga.
Men nu är det inte längre intressant.
Känner ni detta?
När jag skriver att det är intressant i sig självt
har jag på något sätt avslöjat texten.
Jag har visat vad jag är ute efter - Och att skriva detta,
just det som jag nu skriver, är ett sätt att undfly
ett evigt problem: monotonin som alltid infinner sig,

Inga kommentarer: