2006-12-04

Bloggmin (min blogg)

Idag skulle Svts kulturprogram Kobra ha handlat om dagboken, bloggen osv. Av okänd anledning utgick programmet. Hade nästan bänkat mig… med tekopp och allt… Tyckte att programförklaringen på deras hemsida var roligt lik saker jag skrev på just den här bloggen i våras, då med rubriken Dagbloggen: ”För inte så länge sen var dagboken en hemlig liten bok med lås på. Idag står de digitala dagböckerna öppna för vem som helst, hämningslöst utlämnande allt och alla.”, skriver de om sitt (numera), i alla fall för tillfället, inställda program. ”Förut var dagböcker alltså ofta låsta och i de allra flesta fall någonting man enbart höll för sig själv. Ett ytterst privat skrivande.”, ”Den senaste tiden har dock allt detta förändrats (även om det såklart fortfarande finns många, många som fortsätter att skriva i dagboken med lås på).” lät det när jag puttrade på om ämnet i våras. Så det är väl klart att jag nästan bänkade mig, ämnet är ju ändå nåt som intresserar mig litegrann! Och, får väl ändå också då sägas, Kobra har ryckt upp sig lite i höst tycker jag: lite tätare, ofta intressanta reportage, nyfikenhet och i alla fall försök till annorlunda perspektiv på mer eller mindre utslitna ämnen etc. (Blickar medan detta skrivs på det repriserade programmet om fotografi och inslaget om konstnären Felice Varinis fascinerande, hisnande små, stora mönster.)

Så, jag hade alltså tänkt skriva lite om programmet, kanske dissa lite, kanske berömma och säkert argumentera mot dem som förstås hade uttalat sig, sagt korkade saker (Sigge Eklund!) osv. Om programmet sänds nästa vecka kanske jag får återkomma till ämnet…

Apropå dagboken och bloggen och bloggen som dagbok så tog storbloggaren (så tituleras han i alla fall när han ska komma och föreläsa för personalen på Stockholms stadsbibliotek!) Erik Stattin en paus från sin blogg för ett litet tag sedan med en i sammanhanget lite intressant motivering: ”Bloggar är personliga, det är ju hela grejen. Fyllda av skönhetsfläckar, skavanker och underbarheter. Det är därför vi gillar dom. Det är därför vi skruvar på oss/läser extra noggrant när de går över gränsen till det intima, och det är därför vi blir indignerade när de säger sig representera en objektiv ståndpunkt och menar sig sitta inne med sanningen: "Says who?!" utbrister vi och skriver en arg kommentar. För mig har det helt klart vuxit fast i vad det innebär att vara jag, fastän jag försöker ha en distanserad hållning. Ibland blir det ett sätt att gå upp i något för att glömma något annat (det kan också vara som att nypa sig i armen riktigt hårt när man är trött, för att vakna till), och ibland är det skönt att bekräfta det, och ibland är det mindre bra eftersom resultatet blir kryptiskt, själv-refererande och eländigt. Du märker det kanske inte, men för mig är det uppenbart. Bakom varje inlägg om något särskilt ämne som helt uppenbart inte har med mig att göra, gömmer sig naturligtvis en känsla, en stämning, ett begär. Man skyler över det med och expertterminologi. Det man inte skriver om talar mängder. Ju mer jag kämpar emot att skriva om något djupt personligt (säg: hur det känns att lämna ett 14-årigt förhållande och plötsligt inte leva nära någon), desto mer skiner det igenom i allt annat.”

Så där kan man nog känna lite till mans: hur svårt det kan vara att inte vara personlig, när man så inte vill, och hur den problematiken ibland kanske gör att man just känner för att t.ex. ta en liten paus ibland. Eller hur den problematiken till stor del kanske till och med är en del av själva bloggandet, att det är någonting man kanske måste vänja sig vid om man ska ”blogga”. Något att lära sig hantera, kanske till och med lära sig gilla…

Lite på tvärs mot det skriver Karin Ström i SvD om bloggandet som den perfekta spegelminen: ”Att läsa närståendes bloggar är som att stå bredvid dem i spegeln när de provar kläder och komma på dem med att göra sin spegelmin. En blogg är nämligen just en spegelmin, den bild av jaget som bloggaren vill kommunicera till andra. En bild som går att kontrollera, till skillnad från bilden bloggaren förmedlar livs levande. Bloggen är bloggaren minus osäkra stakanden, misslyckade skämt och resonemang som inte kommer någon vart.” Och, ja, någonstans håller jag nog med lite om vad hon säger - frågan är kanske om den där spegelminen alltid är så jäkla vacker (som bloggaren själv ofta kanske förleds att tro)? Att det kanske istället är lite som Erik skriver: "ju mer jag kämpar emot att skriva personligt, desto mer skiner det igenom i allt annat". Ju mer du poserar i spegeln desto stelare och mer enahanda framstår du? Eller?

Inga kommentarer: