2006-05-03

Stil och slem



”Auktoriteten i Kyrklunds stil är av sådan art att mina ord framstår som slem.” (och vad ska då inte mina ord framstå som, kan man ju då undra), skriver Stig Larsson 1988 i sin recension av Willy Kyrklunds Om godheten. ”Meningarna menas, och de kan inte vara till på något annat sätt”, fortsätter han. Sedan analyserar han varför Kyrklund väljer att inte ha ett komma mellan ”som vinden blottar” och ”och må eggen hålla”. Larsson som säger att han kan ägna dagar åt hur stort mellanrummet ska vara mellan ett semikolon och ett kursivt g. Och diktsamlingen Matar ska ha krävt hela 19 olika korrektur innan han var helt nöjd.

Varför denna upptagenhet vid små, små detaljer? Varför detta ältande? Vad är det han vill säga oss?

Finns det ”bloggare” som håller på så där? Som verkligen, verkligen bryr sig om sitt språk och sin text… Det verkar ju inte höra till det allra vanligaste i alla fall, kan man få känslan av… ”Bloggare” verkar ju ofta slänga iväg texter lite stup i kvarten sådär i nån slags spontan chatstil. Kanske inte något fel med det, men just det där specialintresset för kommatecken får man nog leta efter någon annanstans.

Jag vill ju såklart inte säga att jag själv är bättre, men när jag skriver en text ämnad för denna sida kan jag ofta inte låta bli att peta med formuleringarna, kommatecknen och det kursiverade… När jag sedan läser igenom det jag skrivit hittar jag nästan alltid saker jag inte är nöjd med. Irritation! Jag irriteras av att jag börjar alldeles för många meningar med Och, den överdrivna kraften i ordet chockerad osv. i min senaste text här. Jag irriteras av den allt för hetsiga stilen och tempot i Phoenixtexten etc. (Och varför känner jag mig ständigt behöva avsluta så många meningar med tre punkter?) Man kanske skulle ha putsat lite mer kanske? Men risken är väl då att det sällan skulle bli något publicerat på den här sidan.

Men de är ju bara enkla inlägg på en blogg, som få läser, om någon jäkla popkonsert! Men det är ju just det… Texten är minst lika viktig som innehållet, stilen är lika viktig som innebörden. Eller: frågan är väl hur ofta man egentligen kan särskilja de två…

För att kunna blogga intensivt, i hög hastighet, kontinuerligt kan man ju förstås inte hålla på att peta för mycket med sitt språk (eller ens med sina åsikter). Så därför kan jag se det som ett problem om bloggarna tar upp för stor plats av medieutrymmet – de mer eftertänksamma och genomarbetade texterna kommer att få det trängre… Mindre nyanser men högre fart!

Men!, som ett språkmusikaliskt träningsinstrument kan nog bloggen funka. Sen finns det ju förstås – egentligen! – ingenting som hindrar en ifrån att jobba länge, länge med sina bloggpostningar ändå. Vem som nu har tid och lust för nåt sådant…

6 kommentarer:

Christina sa...

det är alltid svårare att granska sin egen text. jag vet vilket ord jag redan har skrivit efter det jag just har läst, så jag kan hoppa över det och gå på nästa, och nästa ocn nästa. när jag läser igenom gamla blogginlägg skäms jag nästan ibland. sen tänker man, äh vad fan, skit i att läsa då, besöksjävel, och ler elakt fastän man är dålig på det.

Elias sa...

Hej! Ja, bristen på korrekturläsare och granskande redaktörer är väl ett annat av bloggandets problem, kanske...

Elias sa...

...och apropå detta så lägger Billy ned sin Beneath a steel sky-blogg med delvis följande förklaring:
När jag startade Beneath a Steel Sky för två år sedan var min idé att ha en plats där jag utan redaktörers inblandning kunde skriva om populärkultur hur långt jag ville, hur smalt jag ville. Problemet är bara att där en redaktör på en tidning visserligen kan agera hämmande för kreativiteten eftersom han/hon bestämmer vad som ska vara innehållet så är också han/hon en ovärderlig tillgång i att bedöma vad som kan stå i en text och inte. Alla behöver en redaktör.

Jag vet inte om det på nåt sätt är början på nån slags trend...

bmxblisters sa...

Ah klar, flippe floppe! Fluppa nei http://desbmx.rr.nu !!

Anonym sa...

Absolut. Tempot är ett stort problem. När jag började blogga led jag mer av det, kanske för att jag mentalt fortfarande kände mig tillhörig den analoga texteran. Men fortfarande sorterar jag bort säkert 95% av alla bloggare för att just den sortens skrivande irriterar mig, även om mina egna texter säkert int eär helt fria från det ditkastade och oreflekterade. Ibland kan man behöva skriva om ett inlägg flera gånger för att skala bort det slarviga, och jag menar inte bara teckensättningen utan framför allt snabbt inkastade emotionella yttranden, förenklingar, ensidigheter och klichéer.

http://www.salongen.de/notiser/

Elias sa...

Ja, den tvångsmässiga dagliga uppdateringen som många bloggare tycks vara besatta av gör ju ofta att man tappar intresset och inte orkar läsa inläggen, när man så snabbt märker att de är ogenomtänkta och ogenomarbetade. Mattias på Jet Set Junta tyckar jag intar en bra attityd: "har svårt att tro på det som skrivs och sägs. Man vet att ingen kommer att hålla inne med tipsen tills något når självlysande hög kvalitet. Man vet att spalter skall fyllas och nyhetens fräschör skall inandas, medan jag mer och mer efterlyser tunna, men tunga häften och bloggar som uppdateras sällan."