2006-04-22

Phoenix!



I början av 2000-talet, om det var sommaren 00 eller 01, så var United världens bästa och viktigaste skiva. Modernare än Daft Punk och ändå så Pop! Och precis som Daft Punks debutalbum en helfransk pojkdröm om Amerika. Franska glasögon som på något sätt gav de där infantila rockklyschorna ett naivt skimrande lyster. Så uppenbart fejkat att det kändes – inte ärligt! – utan just fejkat. Så kort, så stram och ändå så lekfullt fantasifull… Och Too Young och If I Ever Feel Better hör fortfarande till två av 00-talets bästa poplåtar - omöjliga att spela sönder.

Så hur har det gått sen? Alphabetical gillade jag också såklart. Kanske än hittigare och enklare, vilket nog också var rätt väg att gå. Men 2004 var behovet av Phoenix inte alls lika stort. Några år och plötsligt en helt annan tid… Att den kvantitativt kanske innehöll fler bra låtar, kan aldrig väga upp att den saknade det där oförklarliga debutalbumsskimret som sken så klart över United.

Nu sägs det att It’s Never Been Like That ska vara stökigare och mer gitarrorienterad! Och nya låten Long Distance Call är visst lite lätt stökig, men därunder ännu en klockren Phoenixhit. Och Igår spelade Phoenix alltså på Berns i Stockholm. Under något som tycks gå under den ack så osexiga benämningen promotionturné. Och det känns som om de är här för att återerövra rocken åt oss (som om vi skulle behöva det!). Men är det nåt band i världen som kommer undan med distade gitarrer, långt hår och rockposer så är det också just Phoenix. För att de kommer från Frankrike, säger jag och en kompis tycker att jag är löjlig. Men hade de kommit från Detroit hade de ju gått bort… Jag vet inte vad det är med franska band som spelar rock, hur de lyckas komma undan med det, men Phoenix får den femtio år gamla konstformen att kännas betydligt yngre. Det kanske låter konstigt, men känner du till nåt franskt rockband från sjuttio eller åttiotalet? Jag kanske är outbildad men jag kommer inte på ett enda.

Det lyser hela tiden igenom att Phoenix egentligen inte, hur mycket de än skulle vilja, kan spela just rock vilket förstås är anledningen till att det funkar. Och att de fortfarande framstår som antitesen till The White Stripes. Att de gamla låtarna är fantastiska visste jag ju redan, nu fick jag även veta att de nya låtarna tycks minst lika bra (trots de distade gitarrerna). Nu längtar jag efter att höra hela nya skivan...

Annars var det som jag gissade att det skulle vara: det lät bra, men hur kul är det egentligen att gå på rockkonsert? Phoenix är ju i slutändan bara ett partyband, som låter bra live, men som först vid rätt tillfälle, någon låt i taget, under förfesten, på dansgolvet eller i bilstereon låter fantastiskt.

3 kommentarer:

Kjell sa...

Fransk rock från 70-80-tal som faktiskt var fantastisk:
http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=11:6a967ul0h0j3

Elias sa...

Hej Kjell! Tack för tipset, ska genast kollas upp...

Kjell sa...

Brasklapp alert! Har ju inte lyssnat på Dogs på åratal...