2006-03-12

Clogs - Lantern

Clogs fjärde skiva Lantern är verkligen en njutbar upplevelse. Clogs framför en typ av högskoleutbildad musik som man kanske skulle kunna kalla postklassisk. På bland annat fagott, trummor, gitarr och fiol framför de sina väl avvägda, lättlyssnade men ändå oväntade, små stycken. På titelspåret tillkommer även vän skönsång som tycks komma in från ett fullständigt rockbefriat håll; medeltid, folkmusik eller kammarmusik är vad man istället associerar till… ”compositions are marked by buoyant improvisations and influences from across the musical spectrum, from the immediacy of folk music, to the driving energy of rock, to the complexity of modernism.”, skriver de själva på sin hemsida. Med lite välvilja kan man hitta likheter med vissa typer av postrock, i någon låtstruktur eller så... Men i Clogs ”driving energy of rock” är det en tårdrypande fiol, istället för en yxig gitarr, som får leta sig fram till ett väl avvägt crescendo tillsammans med finstämd akustisk gitarr och lätt fagottblås. Förra året turnerade Clogs med Bell Orchestre i USA. Någon typ av gemenskap kan man säkert hitta banden emellan, men den på gränsen till nostalgiskt skitiga rockkänsla som man ändå kan ana någonstans hos Bell Orchestre är Clogs helt befriade ifrån. Clogs har en helt annan lätthet, en helt annan luft under vingarna. Lantern är alldeles för bra för att man ska kunna låta bli att leta vidare: dags att leta reda på Stick Music, Lullaby For Sue och Thom’s Night Out!

Anledningen till att det en tid har känts lite spännande med tydliga influenser från klassisk musik och konstmusik i popmusiken kan nog ha att göra med att det, på många sätt, var rätt förbjudet under 90-talet. Det allenarådande då var att man istället grävde sig blå i svart amerikansk musikhistoria i jakten på nya influenser. Efter milleniumskiftet har då sedan de småförbjudna influenserna från klassiskt och konstmusik - som en liten motreaktion - fått bubbla upp till ytan på ett nytt sätt. Här skulle man med lite välvilja kunna byta ut 90-talet mot nittonhundratalet, men då får man inte glömma bort att ingenting förstås är nytt under solen. Brian Enos Discreet Music kom ju redan 1975 och en av Style Councils stora influenser på Confessions Of A Popgroup var Debussy etc. Och herregud redan Velvet Underground kommer ju delvis från en konstmusikalisk bakgrund... Jag tror istället att konstmusik och klassisk musik i olika former alltid varit en del av rocken och popens häxbrygd. Sedan har det väl varit lite si och så med medvetenheten om det hos artister, och kanske framförallt recensenter. Av rockens historieskrivare har ju alla redan som små fått lära sig att rockmusiken uppstod i mötet mellan vitt och svart, mellan country och blues… någonstans på ett bomullsfält i den amerikanska södern… Det är väl antagligen den historieskrivningen som det stundom kan vara kul att (fortfarande) försöka hitta alternativ till.

Inga kommentarer: