2005-03-18

I Musikbyrån förra veckan uttryckte Frida Hyvönen sin kärlek till pianot: "När det gäller pianon är jag lite som Jesus - jag älskar alla!". Jag har märkt att även jag i mitt musiklyssnade för tillfället fallit mer och mer för just pianot (om jag fallit för Frida Hyvönen vet jag faktiskt inte. Antagligen har jag inte lyssnat tillräckligt för att veta helt och fullt, men jag skulle ändå kunna säga att jag tycker det verkar sympatiskt, men att det nog ändå inte riktigt är någonting för mig). Och inte bara jag tycks det - många artister, som kommer lite från electronicahållet så där, klinkar just nu ibland på pianon.

Jag har tidigare nämnt Swod och Sylvain Chauveau, och jag lyssnar på dem fortfarande med stor uppskattning. Goldmund är också en artist, som är än mer pianocentrerad än Swod och Chauveau, men som ändå inte tycks komma från en renodlad pianobakgrund. Ibland smyger sig små oväntade ljud och ansatser in bland de mer bekanta pianotangenternas klinkande. Sedan har jag greppat tag i Morton Feldmans Complete work for two pianos - och sakta börjat lyssna på hur två pianon målar, förför och vaggar in en i en stämning. I David Toops bok Haunted Weather beskriver han Feldmans pianostycken som "a surgery of memory". Till och med John Cage ska ha utbrustit - när han första gången kom i kontakt med ett av Feldmans verk - "how did you make this?". En fråga som borde vara ett gott betyg på att man skapat spännande musik.

2 kommentarer:

Leopard sa...

Fler tips: Max Richter, Yann Tiersen, Johann Johannsson och förstås Rachmaninovs pianokonserter.

Elias sa...

Max Richter har jag till viss del uppskattat. Dina andra tips ska jag kolla upp!