2004-11-18

På albumen "Mandrake" och "Madrigals in duo" gör Fursaxa den mest fascinerande musik jag hört på länge. Att beskriva den är inte det lättaste. De associationer Fursaxa ger mig är någon slag uråldrig körmusik, Animal Collective och kanske några av Brian Enos mer brusiga skivor. Det tog ett tag innan jag förstod att det var en ensam kvinna från Philadelphia som stod bakom namnet.

I dagens mediaregn blir det ju oftast så mycket mer spännande med artister som man får hitta fram till själv. Och som man måste leta lite efter för att få ett grepp om.

När eminenta Testbild namedroppade Fursaxa i en intervju på nättidskriften Digfi (http://www.digfi.com/default.aspx?id=6201) blev jag lite nyfiken, och på den vägen är det. Har aldrig sett hennes namn nämnas någon annan stans i svensk (eller utländsk) media. Efter lite googlande fann jag dock hennes hemsida (http://www.fursaxa.net/) och en liten intervju (http://www.digitalisindustries.com/foxyd/fursaxa1.html).

Fursaxa är remarkabel. Och kusligt fascinerande.

Inga kommentarer: